Princess Shorty

Wish. Ni vet när känslorna bara snurrar. Ena stunden skrattar jag ihjäl mig, kinderna värker på grund av leenden som inte vill ge sig och hela jag uppslukas av en sådan där glädje som man bara tror finns i fairytalesen. Nästa stund rinner tårarna ner för kinderna, magen hulkar och allt man vill är bara att snora upp sig i den trygga famnen.

Dessvärre är jag tillbaks i Sverige nu - och den trygga famnen kvar i Englandet.

Jag har det verkligen så galet bra. Har varit iväg en vecka nu till Andover och bott in mig ytterligare lite till i mitt kommande hem. Allt känns helt underbart bra. Spenderade torsdagen och fredagen med att bara vara och unna mig själv smärtan i kinderna av det dära ultrafåniga leendet.

Sen kom lördagen. Den underbaraste. Med bal, trerättersmiddag, dans och drickandes, underbara människor och kycklingkebab mitt i natten. Alla var så fina, men min baldejt var allt finast:)

På måndagen slog det mig. Det är en månad kvar. Blott en månad kvar i Sverige där jag har, och har haft, mitt liv, min familj, mina vänner, min uppväxt - jaa aa, allt. Då kom dom. Tårarna och grubblandet. Inte för att jag inte vill flytta. Absolut inte. Det är verkligen DET jag vill göra. Men själva AHA-upplevelsen. Att något som känns så rätt, så bra, så underbart och helt enkelt fantastiskt i nästa stund kan få en att känna sig så vilsen.

Blott en månad kvar..

Sen står man där vid perrongen och väntar på att tåget ska ta en till Gatwick Airport, vidare till Arlanda och slutligen tillbaks till Örebro. Då inser man helt plötsligt med tårar i ögonen att en månad, shit, det är ju en evighet?!

My God, varför måste livet vara så komplicerat mitt i allt det underbara?

38 dagar. En evighet? Eller blott en månad? Jadu, mixed emotions styr över vad det ska kallas. För tillfället måste jag säga att det är en sjuhelvetes evighet..

Dagens plus: Att vakna upp med den som får mig att le mest i hela världen vid min sida

Dagens minus: Att vara tvungen att somna utan hans hand i min

<3 Shorty

38 days